ibland, inte alltid, men ibland saknar jag den där känslan som alla pratar om. den där känslan som jag aldrig riktigt har upplevt till 100%. Hur man kan behöva någon, hur man kan känna trygghet av någon, hur man kan vara sig själv, hur man kan sakna någon som precis har gått. Jag är nyfiken. Jag vill känna. Jag vill känna att någon kollar på mig med den där blicken som visar att iallafall just nu finns det ingen annan i hela världen. Jag vill känna att någon behöver mig och höra fina ord varje dag från någon som jag verkligen är kär i, eller tillochmed älskar.

Jag vet inte vad jag missar eftersom jag aldrig har varit med om det, men vid vissa tillfällen, när man ser par som håller varandra i handen, eller går på resturang och har en jättetrevlig stund där man kan prata om allt, eller när man ser en film med en vacker kärlekshistoria. Just vid dessa tillfällen känns det tomt och det kan t.om. infinna sig en känsla av tyngd och ett stort svart hål i bröstet.

För det går inte att låta bli att tänka vad som är fel på mig. Varför ingen kan behöva mig, så att jag kan behöva den. Varför ingen kan titta på mig med den där blicken. Är jag helt enkelt för mycket jag? Med för mycket av allting. Att vara smart, snäll, trevlig, social och viljestark kan verka som bra egenskaper, och det är det, i alla tillfällen utom när det kommer till förälskelse. Då är det till förbannelse. Då blir killar rädda, istället för imponerade.

the greatest thing we´ll ever learn, is how give love, and be loved in return